Dice har något väldigt unikt här. Det var den första känslan jag fick efter att ha spelat igenom demot till Mirror’s Edge. Jag fick till och med känslan att de kunde ha gjort ett mästerverk. För spelet har potential att bli det, absolut. Fast då måste allt klaffa. Verkligen allt. Design, fiender, miljöer, story och styrningen. Allt måste sitta som ett smäck. Continue reading
Med ett av de mest klassiska litterära verken att bygga ett spel på känns det som att Visceral Games har tagit en stor dos vatten över huvudet…
När någon säger ”Visceral Games” får jag alltid något lätt drömskt i blicken och försvinner bort i tankarna till ett av förra decenniets allra bästa spel: Dead Space. Aldrig någonsin innan har jag tjatat och hyllat ett spel så mycket som jag gjorde med det och har åtminstone fått 5-6 stycken plocka upp ett exemplar av det och lira igenom det själva och, tro mig, ingen har varit missnöjd. Det är en äkta skräckpärla som fortfarande håller extremt hög klass.
Så när första bilderna på Dante’s Inferno visades för allmänheten hade jag väldigt höga förväntningar. Ett spel på en av de böcker som har inspirerat film- och spelvärlden allra mest med det talangfulla gänget Visceral Games bakom rodret lät ju grymt lovande, men jag hade samtidigt en känsla av att uppgiften kunde vara för övermäktig för dem. Efter att ha spelat klart det så vet jag att min första känsla var rätt… Continue reading
Min nya bloggserie kommer att handla om spel som jag längtar efter väldigt mycket. Det kan vara spel som ska släppas i år, spel som släpps nästa år, eller bortglömda spel som jag längtat efter men som aldrig kommer att släppas.
Det första spelet kommer från Airtight Games och lead designer på spelet är ingen mindre än Kim Swift, lead designer på Portal-spelen från Valve. Säg hej till Quantum Conundrum, ett spel där vi istället för portaler kommer att använda oss av olika dimensioner för att lösa pussel.
Jag ska inte sticka under stolen med att Max Payne 3 är det spelet jag ser mest fram emot i år av alla spelen som ska släppas. Mass Effect 3, Bioshock Infinite, pfft, Max Payne är killen som har tagit mitt hjärta. Dock när jag skulle förhandsboka spelet upptäckte jag för första gången multiplayer delen i spelet. Jag vet, riktigt sent uppvaknande av mig då IGN skrev om det i december, men det verkar som att det inte bara är jag som inte har haft helkoll på multiplayer-delen i MP3, så jag satte mig ner och började utforska om det i Internets stora magiska värld.
Det finns ett antal helgjutna spel därute som jag älskar som bjöd på en komplett upplevelse där både det grafiska, spelmekaniska och det ljudmässiga flöt ihop till att forma en komplett enhet. Spel som Gears of War, Devil May Cry 3, Okami, Half-Life 2, Resident Evil 4, God of War etcetera har alla bjudit på en underbar och komplett spelupplevelse som jag tar med mig i minnesbanken som några redigt häftiga äventyr i den virtuella världen. Sen finns det spel som är av en motsträvigare sort, spel som inte helt smeker dig medhårs på grund av en egentligen fundamental del av spelet som borde fungera bättre men som någonstans i utvecklingen har fallit pladask. Spel som är trasiga men som man av någon anledning älskar ändå.